You never know what you had till it's gone

Tid har fått en annan mening den senaste tiden. Den känns dyrbar. Den känns knapp. Som sand i ett timmglas. Tiden måste uppskattas innan den rinner iväg. Det måste kramas lite hårdare och ses lite oftare. Vartenda litet sandkorn räknas. Och så tänker man - jag önska att jag alltid levde såhär.
Att det ska till något så drastiskt som en flytt till andra sidan atlanten. Är det inte typiskt att man blir bästa vän med en klasskompis, sista terminen av 4 år tillsammans? Sån är jag i alla fall. När tiden håller på att försvinna, det är alltid då jag tar vara på den som mest. Men att leva såhär, med den tacksamhet och motivation till att ta till vara på det som finns omkring mig - det är så alla dagar borde vara. Dagarna känns rikare och viktigare. Och skillnaden handlar egentligen inte om att jag är i slutskedet av ett kapitel i mitt liv - det är inte ett krav för tacksamhet. Det går alltid att vara såhär tacksam. Kom ihåg det Eira. Spara det inte till sista stund. Det värsta du kan göra är att kolla tillbaka på en del av ditt liv och tänka "jag önska jag hade uppskattat mer, jag önska jag hade gjort mer, jag önska jag hade sagt 'jag älskar dig' oftare." Dom säger "du vet inte vad du har förrän det är borta" men jag säger - det är helt upp till dig
   (null)
 
Välkommen till min blogg! Jag heter Eira, jag är 22 år och bor i Göteborg. Jag är inne på mitt andra år på programmet Psykologisk Coach där jag pluggar positiv psykologi och hjärnan. I min blogg skriver jag en hel del om vad vi kan göra för att må bättre med oss själva, främst genom att boosta självkänsla och självförtroende. Utöver det så delar jag med mig av vardagsliv, tankar, reflektioner, min kärlek för resande, och mitt distansförhållande till en Amerikan. Kontakt mig på: eiralj@hotmail.com