In the end don't we all just want someone that chooses us. Over everyone else. Under any circumstances.

 
Ibland bråkar vi av ren frustration. Över de minsta saker. Över saker vi inte ens minns dagen därpå. Vi har haft långdistans i nästan två år. För det mesta ses vi en gång i halvåret, vi pratar varje dag. Men tänk att leva i en relation där man aldrig har några aktiviteter ihop. Vi kan inte prata om "det som hände i förrgår". Han opererade sig förra veckan och jag var inte där. Det är klart det blir frustrerande. Det är klart att man tar ut den frustrationen på varandra. Vissa dagar känner jag att jag inte orkar en dag till av långdistansförhållande. Jag inser ju hur onormal vår relation faktiskt är. Vi ses sammanlagt kanske en månad på ett helt år. Han vaknar när klockan är 16 här. Vi har en halv dag ihop, en timma mindre när det är sommartid. Man räknar dagar, packar väskan långt i förtid av iver och tar vara på vartenda minut när man väl kan. Att flyga till honom är på sitt sätt skrämmande för jag vet hur fysiskt ont det kommer göra i hjärtat när jag flyger hem igen. Jag vågar aldrig kolla kalendern när vi är tillsammans. 
 
Och vår relation klarar allt detta. Den kan tåla tusentals mil i avstånd.

Välkommen till min blogg! Jag heter Eira, jag är 22 år och bor i Göteborg. Jag är inne på mitt andra år på programmet Psykologisk Coach där jag pluggar positiv psykologi och hjärnan. I min blogg skriver jag en hel del om vad vi kan göra för att må bättre med oss själva, främst genom att boosta självkänsla och självförtroende. Utöver det så delar jag med mig av vardagsliv, tankar, reflektioner, min kärlek för resande, och mitt distansförhållande till en Amerikan. Kontakt mig på: eiralj@hotmail.com