In the end don't we all just want someone that chooses us. Over everyone else. Under any circumstances.

 
Ibland bråkar vi av ren frustration. Över de minsta saker. Över saker vi inte ens minns dagen därpå. Vi har haft långdistans i nästan två år. För det mesta ses vi en gång i halvåret, vi pratar varje dag. Men tänk att leva i en relation där man aldrig har några aktiviteter ihop. Vi kan inte prata om "det som hände i förrgår". Han opererade sig förra veckan och jag var inte där. Det är klart det blir frustrerande. Det är klart att man tar ut den frustrationen på varandra. Vissa dagar känner jag att jag inte orkar en dag till av långdistansförhållande. Jag inser ju hur onormal vår relation faktiskt är. Vi ses sammanlagt kanske en månad på ett helt år. Han vaknar när klockan är 16 här. Vi har en halv dag ihop, en timma mindre när det är sommartid. Man räknar dagar, packar väskan långt i förtid av iver och tar vara på vartenda minut när man väl kan. Att flyga till honom är på sitt sätt skrämmande för jag vet hur fysiskt ont det kommer göra i hjärtat när jag flyger hem igen. Jag vågar aldrig kolla kalendern när vi är tillsammans. 
 
Och vår relation klarar allt detta. Den kan tåla tusentals mil i avstånd.

P a p e r w o r k

 
Nu har vi börjat!! Först och främst har jag berättat för nästan alla i släkten nu. Jag har varit så rädd för deras reaktioner. Men vartenda än i familjen har varit otroligt stöttande och glada för min och Wades skull. Tack gode gud. Jag har skrivit ut dokument och instruktioner, stämplat med the bald eagle. Jag har letat fram mitt födesebevis, vaccinationskort, information om mina resor de senaste 5 åren.  Samlat ihop bevis för att vi har en genuin relation. Screen shottat alla miljontals facetime samtal. Fotat av hans söta kärleksbrev till mig. Samtal ihop mina boarding kort till Arizona. Hittat bilder frånoss tillsammans från 2011. Jag har köpt ett anteckningsblock och gjort check-listor. Gjort en plan för vad vi kan jobba på nästa gång jag är där. För varje steg känns det som vi kommer lite närmre. Det är så himla typiskt mig att fixa med sånt här. Det är alltid jag som planerar våra resor in i minsta detalj, bokar, hittar hottellen. Jag älskar att längta efter saker, och mitt sätt att göra det är att låta planeringen ta upp så mycket av min tid som det bara går. Jag tror jag ligger 100 steg i förväg. Vi har inte ens skickat in vår ansökan än och jag är redan halft färdig med hela processen. Ivrig eller vad?
 
 

You need to understand that life isn't what you're given; it's what you create.

 
Hej hej hej
Jag hade precis mitt första möte med klienten jag ska coacha under våren. Det är alltid så nervöst inför första tillfället. Men vet ni vad? Det är verkligen ett sant nöje att få lära känna dessa främlingar på djupet. Att redan vid första samtalet skala bort all skam och alla lager som man för det mesta skyddar sig med. Att denna människa, som jag träffade idag, kunde dela med sig av både svagheter och brister till mig, en person han just träffat. Jag älskar ärligheten i det. Och jag kommer alltid till insikten att vartenda människa jag möter idag, alla dom jag har omkring mig på tåget just nu, de är en guldgruva av fantastiska egenskaper och enorm vishet. Vi har så mycket att lära av varandra, om vi bara gav varandra chansen. Om vi bara skalar bort lagren. För det är det jag alltid upptäcker när jag coachar. Det finns så himla mycket där inne som man inte ser. Och för det allra mesta går vi och bär på samma problem.
 
Nu sitter jag på polarexpressen påväg hem till Göteborg och till pluggfika med älskade Lina
Alltså denna kalender. Jag är så konstig, och jag vet att de flesta kör med mobilen nuförtiden, men kan bli helt lyrisk över fina kalendrar och denna fina har både to-do och tacksamhets lista för varje dag, och det gör dagarna så mycket bättre

Visa + Green Card

Julia: Så himla himla kul Eira att ni äntligen ska bo på samma plats!! Vad ska du hitta på där borta? Och hur gör du med greencard osv? Åh lycka till med allt!!
 
Svar: Åh tack goa du!!! Ja äntligen kan vi bli ett normalt par haha! Som jag längtat.
Vad exakt jag kommer arbeta med återstår att se, jag tänkte kolla om jag kan göra lite research på jobbmöjligheter när jag åker dit i mars. Jag uppdaterar när jag vet mer:) Vi kommer att ansöka om K1 visa - också kallat fiance visa. Vilket i korta drag innebär att vi ansöker om tillstånd till giftemål, och när vi fått detta tillstånd har vi 90 dagar på oss att gifta oss från det att jag träder in i USA. Först efter att vi gift oss har jag tillstånd till att bo där, och först då kan jag ansöka om att få arbeta där - green card.
Jag kan alltså inte börja jobba direkt efter att jag fått mitt resident visa, utan måste ansöka om arbetstillstånd i en separat process. Så vi kan nog räkna med att det tar ett bra tag innan allt fallit på plats! Dessutom tror jag det är så att man måste uppdatera sitt K1 efter ett par år för att först då ha tillåtelse att bo i USA permanent.
 
Välkommen till min blogg! Jag heter Eira, jag är 22 år och bor i Göteborg. Jag är inne på mitt andra år på programmet Psykologisk Coach där jag pluggar positiv psykologi och hjärnan. I min blogg skriver jag en hel del om vad vi kan göra för att må bättre med oss själva, främst genom att boosta självkänsla och självförtroende. Utöver det så delar jag med mig av vardagsliv, tankar, reflektioner, min kärlek för resande, och mitt distansförhållande till en Amerikan. Kontakt mig på: eiralj@hotmail.com