Att lita igen

Sakta men säkert så börjar jag tina upp. Det växer knoppar på kvistar som varit frusna. Det känns som vår i mig. Jag pratar om kärlek. Det värsta och det bästa som finns. Det som har kraften att både såra och läka. Vissa människor har styrkan att bli svikta men fortsätta ha tillit till relationer. De kan älska som att ingenting hänt. Jag beundrar det enormt. Så var det tyvärr inte för mig. 
När mitt ex vände mig ryggen tog det extremt hårt på mig. Och jag såg det som en läxa. Om han kunde mosa mitt tillit så plötsligt och brutalt så kunde jag inte lita på någon. Så gick mitt resonemang. Jag svor att jag aldrig skulle låta mig själv bli behandlad illa igen. Jag blev hård och mitt hjärta blev kallt. Jag byggde en hög mur omkring mig och jag släppte inte in någon innanför den. Cynisk. Jag trodde att jag skyddade mig själv men det skadade mig. Det tog mig lång tid att inse; man inte kan utesluta sorg utan att också utesluta glädje. När jag tog bort kärlek försvann ljuset också.

Så när mina känslor för Wade blomstrade upp igen var det extremt svårt att erkänna för mig själv att jag älskade honom. Samtidigt kunde jag inte streta emot det. Men det var svårt att släppa taget. Det var ju en dålig sak att älska. Kärlek betydde fara. Jag kunde inte visa mina känslor för honom för jag var rädd för att han skulle använda dem emot mig. Jag var rädd att han skulle försvinna om jag sa de tre orden. Jag hade lärt mig från min tidigare relation att om man vill ha kvar en kille så får man inte vara lättillgänglig. Så fort han vet att han har mig kring sitt lillfinger så tar han mig för givet. Därför spelade jag svår väldigt lång tid. Man vill ha det man inte kan få, så jag lät honom inte helt ha mig. 

Men jag är helt hans nu. Jag har gett hela mig till honom och han står fortfarande lojalt kvar. Han har kämpat för mig och han har lugnat mig. Han har gett mig tilliten tillbaka. Blygsamt och försiktigt öppnade jag upp mig och för varje steg jag tog lärde jag mig att det inte längre fanns något att vara rädd för. Han backar inte. Det är bakom mig. Jag råkade få ett dåligt äpple men det betyder inte att alla är så. Det är okej att behöva någon. Man måste riskera att falla för att flyga. När kärlek är dåligt är det fruktansvärt, men när det är bra är det himmelskt. Jag är levande igen för att jag älskar som att ingenting hänt. 

Välkommen till min blogg! Jag heter Eira, jag är 22 år och bor i Göteborg. Jag är inne på mitt andra år på programmet Psykologisk Coach där jag pluggar positiv psykologi och hjärnan. I min blogg skriver jag en hel del om vad vi kan göra för att må bättre med oss själva, främst genom att boosta självkänsla och självförtroende. Utöver det så delar jag med mig av vardagsliv, tankar, reflektioner, min kärlek för resande, och mitt distansförhållande till en Amerikan. Kontakt mig på: eiralj@hotmail.com