Don't count the miles, count the I love yous

Jag och Wade har haft serious talk. Om framtiden. Den stora skrämmande elefanten i rummet.
Plan A är ju att han flyttar hit till sommar för att jobba fram tills att jag är klar med skolan. Men chansen finns ju att det inte blir så. Han har fortarande inte fått svar på sina ansökningar. Och trotts att det känns som den bästa vägen att gå så är det kanske inte den smartaste.. Egentligen, om man ska vara ärlig. Jag tror att en anledning till varför det varit så viktigt för mig att flytta ihop snabbt är för att jag är rädd att distansen skulle slita vår relation isär. Tänk om han skulle träffa någon ny eller om någon utav oss skulle tröttna på facetime och godmorgon sms. Kan man hålla gnistan vid liv så länge över telefon? Skulle vi klara ytterliggare ett år såhär? Vi har pratat om detta i omgångar under flera dagar nu, vad vi skulle göra om han inte får ett jobb här. Och även om det känns sorligt att tänka att vi kanske inte flyttar ihop till sommaren som jag trodde, så är jag inte längre rädd för att det skulle bryta upp oss. Jag vet vart han står. Och han vet vart jag står. Vi vet vart vi har varandra. Ett år till bara är en liten del i det stora hela när jag tänker efter.

Plan B: Om han inte lyckas få ett bra jobb här så ses vi så mycket vi bara kan. När jag skriver min C uppsatts sista läsåret (om exakt 1 år) så flyger jag till honom för att stanna ett par månader. Efter att jag tagit examen nästa maj så löser vi green card situationen. Och jag flyttar dit. Det känns lite som utbytesår-förberedelserna om igen. Bara det att denna gången åker jag dit för att stanna. 1 år. Det känns plötsligt som kort tid. 1 år kvar i samma land som min familj och mina vänner. Jag kanske behöver ett år till för mig själv här, så att jag kan ta vara på min tid med dem.
 
 
#1 - Anonym

Det syntes tydligt på honeyandmoon blpggen att det var något mellan er även om du förnekade det så jag är faktiskt inte alls förvånad över att läsa om er nu! :) Jag undrar när ska ni ses nästa gång och var? Om du vet. Och vad tycker dina föräldrar om att du ska flytta iväg? Tack för en inspirerande blogg

Välkommen till min blogg! Jag heter Eira, jag är 22 år och bor i Göteborg. Jag är inne på mitt andra år på programmet Psykologisk Coach där jag pluggar positiv psykologi och hjärnan. I min blogg skriver jag en hel del om vad vi kan göra för att må bättre med oss själva, främst genom att boosta självkänsla och självförtroende. Utöver det så delar jag med mig av vardagsliv, tankar, reflektioner, min kärlek för resande, och mitt distansförhållande till en Amerikan. Kontakt mig på: eiralj@hotmail.com