To see the world, things dangerous to come, to see behind walls, to draw closer and to feel. That is the purpose of life.

Jag står inför ett litet dilemma. Jag måste lämna landet. Ibland känner jag att jag har spenderat alldeles för mycket tid på samma plats, den känslan kommer snabbt tillbaka efter att jag landat. Och nu har den greppat tag om mig hårt igen. Så jag är redo att ta ett uppehåll i mina studier. Inte en två-veckors resa till Mallorca, eller en all-inclusive till Dubai, jag vill inte sitta på en dubbeldäckare i London. Jag har cravings för utmaning. Jag behöver se mer än vad som finns här. Det passar mig inte att gå samma gata varje dag. Komfort zonen är bekväm men den släcker inte min nyfikenhet.
 
När jag menar att resa så pratar jag om att ta sig bortom turistfällorna, träffa lokalinvånare, upptäcka en annan kultur, lära mig saker jag inte visste och lära mig saker om mig själv. När jag reser så reser jag för att expandera och gå in i det okända. Att gå lite längre. Hamna i situationer jag aldrig varit i. Se bortom den värld som finns här och bli bättre. Samla in det bästa med alla länder och hitta mitt egna sätt att leva. Jag vill komma hem och känna mig annorlunda, inte för att något har förändrats men för att mina synsätt är lite större.

Det är inte det att det är något fel på Sverige. Min wanderlust skulle förmodligen existera vart jag än bodde. Och när jag har personliga svårigheter och draman i mitt liv så har jag situationer att bemästra. Men när dagarna går på rutin och jag läser böcker för att utmana mina tankar känns det som jag bara står och stampar. Det är en väldigt obekväm känsla tycker jag, att stå stilla.
 
Men det är inte dilemmat.
Jag hörde av mig till min resekompis Lina, men kunde inte få med henne på mina planer. Hon är fast besluten att börja plugga vilket är superkul för henne. Men fråga är, vad gör jag nu? Jag litade helt på att hon skulle följa med på äventyr, mina planer krashade. Och resten av mina vänner studerar. 
Antingen så väntar jag med att resa. Eller så tar jag mig ut i världen på egen hand. Och den ena sidan av mig säger att det är en dålig ide. Jag är tjej. Och jag är rädd att känna mig ensam. Men det är också något i allt detta som triggar mig att hoppa ut över kanten. Kasta mig ut och ha tillit till mig själv och att jag klarar av detta. För det skrämmer mig. Jag tror att strecket till min komfort zon går exakt just här, men jag vill alltid flytta det strecket lite längre bort. För ju mer man utmanar sig, desto mer vågar man, och ju modigare man blir desto friare kan man leva - ju närmre sina drömmar kan man komma. Jag har ju ändå ordet Fearless tatuerat på kroppen, jag behöver leva upp till det. Så nu kör vi. Jag mot världen. Jag kan ju inte förlita mig på att någon annan vill hålla mig i handen hela livet. Nästa steg är bara att bestämma vart resan ska gå någonstans..
 
 
WE MUST TRAVEL IN THE DIRECTION
OF OUR FEAR 
#1 - Sari Nershed

Wow vad vårligt av dig👍😊Midigt

Svar: Åh tack:))
Eira Ljungberg

Välkommen till min blogg! Jag heter Eira, jag är 22 år och bor i Göteborg. Jag är inne på mitt andra år på programmet Psykologisk Coach där jag pluggar positiv psykologi och hjärnan. I min blogg skriver jag en hel del om vad vi kan göra för att må bättre med oss själva, främst genom att boosta självkänsla och självförtroende. Utöver det så delar jag med mig av vardagsliv, tankar, reflektioner, min kärlek för resande, och mitt distansförhållande till en Amerikan. Kontakt mig på: eiralj@hotmail.com