You see, their paths rarely crossed. But when they did they could not get enough of each other.

Heej på er! 
Nu var det ett tag sen igen. 
Jag är otroligt jet-laggad från USA. Jag sover till 3 och är vaken om natten. Jag känner mig liksom inte helt redo att ställa om mig till Sverige än, låtsas leva som om att jag fortfarande är i Arizona. När jag får kunder på jobbet som pratar engelska så blir jag överlycklig och känner mig hemma igen. Nu är klockan mycket igen så jag tänkte att jag kunde skriva tills jag slocknar.

Jag åkte tillbaka till mitt andra hem i USA, landade här för ett par dagar sen. Det var min 4e gång sen mitt utbytesår. Vad jag inte skrivit om här i bloggen är att jag och Wade, en nära kompis från mitt High School år, varit otroligt nära sen jag var och hälsade på för lite mer än ett år sedan.
Jag ska ta allting från början.

Wade är en person som jag hade 3 lektioner med varje dag när jag bodde i Arizona. I USA har man inte en klass med samma typ av människor som man går med hela dagen. Man väljer kurser och hamnar med en salig blandning av människor. Med 3000 elever på skolan och oändligt många kurser är det faktiskt rätt sinnessjukt att vi fick så många lektioner tillsammans. Vilket sammanträffande.
Han följde mig till lektionerna, han hjälpte mig med läxor, översatte ord jag inte kunde. Vi satt alltid bredvid varandra. Jag föll för honom snabbt. Han introducerade sig första dagen. Vi pratade mycket, flörtade hel en del, han tog mig till homecoming.

Hade det inte varit så att han var fram och tillbaka med sitt ex under tiden jag var där så hade vi nog dejtat. Något han ångrar sig över enorm nu i efterhand. Vi hade ett litet trassligt år, han var oförutsägbar, fram och tillbaka med sitt ex. Ni som läst min blogg en längre tid vet hur historien går, jag satsade på svenska Sebastian istället. Lustigt att jag varit kär 2 gånger och de hände båda två under samma period. Efter allt trassel så nobbade jag Wade på Prom. Rött på att känna mig som hans andrahandsval.
Sen var det bara två veckor kvar av mitt utbytesår och det var som att det gick upp för oss båda två att shit, jag skulle ju åka snart. Vi spenderade varje minut tillsammans. Den typen av kärlek som man ser i en tonårsfilm. När jag kollar tillbaka på mina ungdomsår så är det nog dom dagarna jag kommer minnas. Idylliska. Satt och pratade på varsin gunga mitt i natten. Hånglade i baksätet av hans bil. Att säga hej då till honom på flygplatsen är ärligt talat av det jobbigaste jag gjort. Han gav mig ett brev med sin hemnyckel i så att jag alltid kunde komma tillbaka. 
För en vecka sen låste jag upp hans dörr. Vem hade kunnat tro att fem år senare sover han bredvid mig i ett hotellrum.

Jag lämnade staterna och tappade rätt snabbt kontakten med Wade. Det var mitt fel. Det fanns alldeles för mycket känslor för att det skulle kännas okej att fortsätta höras när jag då hade en pojkvän. Vi skrev när vi båda var singlar. Vi tog upp kontakten när jag var påväg till Hawaii för att sedan åka vidare till Arizona.
Det var helt oväntat men när jag kom dit insåg vi båda två rätt snabbt att kemin mellan oss fortfarande var densmma. Hade en klump i magen när jag satte mig på planet igen. Sen dess har vi skrivit eller pratat mer eller mindre varje dag. (Var är det med mig och distansförhållanden!?) Så jag bokade min resa tillbaka till honom, herregud vad vi längtat. Jag trodde jag skulle vara nervös över att se honom igen ett år senare men allt känndes så rätt och normalt. 
Han bjöd mig på fancy mat, vi checkade-in på ett resort, gick på bio, pussades i mängder. Ni vet när det inte spelar någon roll vad man gör tillsammans, en bilresa eller mys i sängen kan göra en så otroligt glad. Jag lagade svenska köttbullar åt han och min värdfamilj. Vi åkte till ikea. Han visade mig amerikansk kultur. Och nu är vi 5000 miles ifrån varandra igen. Tillbaka till att ha honom i min mobiltelefon, det känns skitjobbigt. Men det är hanterbart för jag vet att han kommer hit till jul! Längtar så jag spricker till att få visa honom mitt hemland och vara i hans armar igen. Vad vi är han och jag är så komplicerat. Han är inte min pojkvän för han bor på andra sidan atlanten. Men vi vill få det att fungera båda två. Förhoppningsvis kommer han hit och jobbar nästa år medan jag pluggar färdig mitt program. Vad som händer efter det återstår att se
There you have it. Min hemliga kärlekshistoria.
 
#1 - Bella

Hoppas det blir bra! Efter allt strul som du fick gå igenom förut så förtjänar du lycka! :D

#2 - Cecilia

Ååh, så glad för din skull! You rock ❤️

#3 - Julia

Åh!! Du berättade ju om det här redan när jag skrev till dig på snapchat, men fint att få lite mer detaljer. Blir glad och ledsen på samma gång. För det känns så fantastiskt fint allting, men samtidigt så tungt med tanken på att ni har ett sådant hinder mellan er. Typ, ett helt världshav. Men jag har aldrig känt det som att du är en person som kommer att stanna i Sverige, så på så sätt tror jag alla chanser finns där. Och kanske ska man inte tänka så mycket på morgondagen, utan bara köra på vad hjärtat och magen säger idag?! Livet är kort, klyschigt kanske, men det är ju faktiskt så. Varför fokusera på hindrena när man kan fokusera på hur bra det känns när ni väl är tillsammans? ..Kram!

Välkommen till min blogg! Jag heter Eira, jag är 22 år och bor i Göteborg. Jag är inne på mitt andra år på programmet Psykologisk Coach där jag pluggar positiv psykologi och hjärnan. I min blogg skriver jag en hel del om vad vi kan göra för att må bättre med oss själva, främst genom att boosta självkänsla och självförtroende. Utöver det så delar jag med mig av vardagsliv, tankar, reflektioner, min kärlek för resande, och mitt distansförhållande till en Amerikan. Kontakt mig på: eiralj@hotmail.com