Desert breeze

Heeej! 
Jag sitter i sol och skriver. 26 grader varmt, perfekt bris och en starbucks latte. Jag påminner mig själv om lite då och då att jag släpade min resväska i snö bara igår morse! Till och med att plugga blir bättre på en uteservering. 
 
Det är min första dag här, jag flög in sent igår kväll. Egentligen skulle jag landa in vid 6 på kvällen men jag fick en 4 timmars försening på grund av läckande bränsle och byte av flygplan. Som det kan gå, men desto gladare var jag när jag äntligen kom fram! Hoppa in i hans armar. 3 månader sen sists. Jag tror jag kramar honom 20 gånger på en timma och drabbades av en rejäl seperationsångest när han skulle lämna för att åka till jobbet imorses. Men nu plockar han upp mig om ett par minuter, påväg hem från arbetet och vi ska ut och äta. 
 
Jag är här i en vecka. Han kommer jobba de flesta dagar och jag kommer plugga. Men utöver det har vi ett par biofilmer att se och lägenhetsvisningar att gå på. På lördag ska vi antingen ta en tripp till the grand canyon, eller hoppa fallskärm!! Vad det än blir blir det en sjuk dag! Imorgon ska jag träffa min värdfamilj, gud jag längtar ihjäl mig till att berätta att jag förmodligen kommer att flytta tillbaka hit igen! Och till helgen ska jag träffa Emilia, en svensk tjej som har bott här sen ett par år tillbaka också på grund av kärlek. Hon var utbytesstudent, placerad i Arizona precis som jag. Ska bli så kul att träffa henne dels för att jag läst hennes blogg i många år men också för att vi lite följt samma öde. Så nyfiken på att höra vad hon har att säga!
 
Nu fick jag precis ett sms från Wade, han är påväg så jag ska kila! Förhoppningsvis så bloggar jag lite under tiden här :) 
Kram på er
 
 

In the end don't we all just want someone that chooses us. Over everyone else. Under any circumstances.

 
Ibland bråkar vi av ren frustration. Över de minsta saker. Över saker vi inte ens minns dagen därpå. Vi har haft långdistans i nästan två år. För det mesta ses vi en gång i halvåret, vi pratar varje dag. Men tänk att leva i en relation där man aldrig har några aktiviteter ihop. Vi kan inte prata om "det som hände i förrgår". Han opererade sig förra veckan och jag var inte där. Det är klart det blir frustrerande. Det är klart att man tar ut den frustrationen på varandra. Vissa dagar känner jag att jag inte orkar en dag till av långdistansförhållande. Jag inser ju hur onormal vår relation faktiskt är. Vi ses sammanlagt kanske en månad på ett helt år. Han vaknar när klockan är 16 här. Vi har en halv dag ihop, en timma mindre när det är sommartid. Man räknar dagar, packar väskan långt i förtid av iver och tar vara på vartenda minut när man väl kan. Att flyga till honom är på sitt sätt skrämmande för jag vet hur fysiskt ont det kommer göra i hjärtat när jag flyger hem igen. Jag vågar aldrig kolla kalendern när vi är tillsammans. 
 
Och vår relation klarar allt detta. Den kan tåla tusentals mil i avstånd.

P a p e r w o r k

 
Nu har vi börjat!! Först och främst har jag berättat för nästan alla i släkten nu. Jag har varit så rädd för deras reaktioner. Men vartenda än i familjen har varit otroligt stöttande och glada för min och Wades skull. Tack gode gud. Jag har skrivit ut dokument och instruktioner, stämplat med the bald eagle. Jag har letat fram mitt födesebevis, vaccinationskort, information om mina resor de senaste 5 åren.  Samlat ihop bevis för att vi har en genuin relation. Screen shottat alla miljontals facetime samtal. Fotat av hans söta kärleksbrev till mig. Samtal ihop mina boarding kort till Arizona. Hittat bilder frånoss tillsammans från 2011. Jag har köpt ett anteckningsblock och gjort check-listor. Gjort en plan för vad vi kan jobba på nästa gång jag är där. För varje steg känns det som vi kommer lite närmre. Det är så himla typiskt mig att fixa med sånt här. Det är alltid jag som planerar våra resor in i minsta detalj, bokar, hittar hottellen. Jag älskar att längta efter saker, och mitt sätt att göra det är att låta planeringen ta upp så mycket av min tid som det bara går. Jag tror jag ligger 100 steg i förväg. Vi har inte ens skickat in vår ansökan än och jag är redan halft färdig med hela processen. Ivrig eller vad?
 
 

You need to understand that life isn't what you're given; it's what you create.

 
Hej hej hej
Jag hade precis mitt första möte med klienten jag ska coacha under våren. Det är alltid så nervöst inför första tillfället. Men vet ni vad? Det är verkligen ett sant nöje att få lära känna dessa främlingar på djupet. Att redan vid första samtalet skala bort all skam och alla lager som man för det mesta skyddar sig med. Att denna människa, som jag träffade idag, kunde dela med sig av både svagheter och brister till mig, en person han just träffat. Jag älskar ärligheten i det. Och jag kommer alltid till insikten att vartenda människa jag möter idag, alla dom jag har omkring mig på tåget just nu, de är en guldgruva av fantastiska egenskaper och enorm vishet. Vi har så mycket att lära av varandra, om vi bara gav varandra chansen. Om vi bara skalar bort lagren. För det är det jag alltid upptäcker när jag coachar. Det finns så himla mycket där inne som man inte ser. Och för det allra mesta går vi och bär på samma problem.
 
Nu sitter jag på polarexpressen påväg hem till Göteborg och till pluggfika med älskade Lina
Alltså denna kalender. Jag är så konstig, och jag vet att de flesta kör med mobilen nuförtiden, men kan bli helt lyrisk över fina kalendrar och denna fina har både to-do och tacksamhets lista för varje dag, och det gör dagarna så mycket bättre
Välkommen till min blogg! Jag heter Eira, jag är 22 år och bor i Göteborg. Jag är inne på mitt andra år på programmet Psykologisk Coach där jag pluggar positiv psykologi och hjärnan. I min blogg skriver jag en hel del om vad vi kan göra för att må bättre med oss själva, främst genom att boosta självkänsla och självförtroende. Utöver det så delar jag med mig av vardagsliv, tankar, reflektioner, min kärlek för resande, och mitt distansförhållande till en Amerikan. Kontakt mig på: eiralj@hotmail.com